EU:s och Sveriges bistånd

Bönder i byn Jawa Tengah, Indonesien. Foto: Aji Styawan/MATA SPC, Photoshare
EU är idag en av världens största ekonomier. Många av EU:s politikområden får konsekvenser – positiva och negativa – för utvecklingsländer. EU:s alla institutioner och medlemsstater är inblandade i utvecklingspolitiska frågor på ett eller annat sätt. EU är tillsammans med sina medlemsstater världens största biståndsgivare och har med det makt och möjlighet att bedriva en ansvarsfull biståndspolitik med fattigdomsbekämpning i fokus.

Det gemensamma biståndet inom EU påverkas och styrs av flera aktörer. European External Action Service (EEAS), som sedan starten 2010 ansvarar för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, sköter det strategiska arbetet och den övergripande utformningen av EU:s program för utvecklingssamarbete. Samordningen och implementeringen av biståndet sköts av EU-kommissionens Generaldirektorat för utveckling och samarbete (Directorate General Development and Cooperation; DG DEVCO)/EuropeAid. Ministerrådet och Europaparlamentet beslutar om policyinriktningen, efter förslag från kommissionen.

Inom EU har flera dokument antagits, som anger hur biståndet ska utformas och hur det ska bli effektivare. Till dessa hör The European Consensus on Development (2005), handlingsplanen More, Better, Faster Aid (2006) och ett ramverk för implementeringen av Accra Agenda for Action (2009).

EU:s bistånd kan ges i form av budget-, sektor- eller projektstöd. Budgetstöd innebär att biståndet går till mottagarlandets budget, som landet i sin tur får förfoga över utifrån egna behov, prioriteringar och uppställda mål. Denna biståndsform kräver att det bland annat finns en fungerande statsapparat och lämpliga institutioner som kan hantera biståndet. Sektorstödet går till särskilda sektorer som ses som speciellt viktiga att investera i eller bygga upp. När biståndet kanaliseras via näringslivet eller den ideella sektorn ges biståndet som projektstöd.

Vill du veta mer om EU:s bistånd?

Den brittiska organisationen Bond har sammanställt kortfattad fakta om EU:s bistånd, bl.a. vart det går och vilken nytta det gör. Ladda ned sammanställningen (på engelska).

De övergripande målsättningarna med EU:s bistånd är att minska och på sikt utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar utveckling. EU:s rikare medlemsstater har lovat att ge minst 0,7 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) i bistånd senast 2015, medan de nya medlemsländernas biståndsmål är 0,33 procent. Många av EU:s medlemsstater når inte upp till de överenskomna biståndsmålen. Biståndet urholkas också genom att medlemsstater i sina biståndsbudgetar redovisar kostnader för insatser och verksamheter som inte främst syftar till utveckling och fattigdomsbekämpning, som skuldavskrivning, flyktingmottagning och kostnader för utländska studenter.

Problematiska aspekter av EU:s bistånd

Det finns flera andra problematiska aspekter av EU:s bistånd. Bland annat har vissa länder villkorat sitt bistånd. Biståndsmottagande länder kan tvingas köpa europeiska produkter eller, i vissa fall, tjänster, i utbyte mot att de får bistånd. Ibland ställs specifika krav på hur de biståndsmottagande ländernas ekonomiska politik ska utformas och skötas. Samordningen av olika typer av bistånd har också brustit, vilket ofta medfört dubbelarbete för de mottagande länderna. Dessutom har givarländer inte i tillräcklig grad utnyttjat de mottagande ländernas redan befintliga samordnings-, allokerings- och rapporteringssystem. Ofta har inte tillräcklig hänsyn tagits till biståndets miljö- och klimatkonsekvenser.

Aidwatch – granskar EU-ländernas bistånd

CONCORD Sverige arbetar med EU:s biståndspolitik bland annat genom den årliga AidWatch-rapporten. Sedan 2007 har CONCORD Europa gett ut AidWatch-rapporter som granskar och ger rekommendationer kring EU-ländernas bistånd. Rapporten tittar på biståndets storlek, innehåll och effektivitet. CONCORD Sverige bidrar varje år till rapporten med en analys av Sveriges bistånd. Här hittar du våra AidWatch-rapporter.